Du vände min dödsklagan i dans
Dansledarens
berättelse (2004-06-23, rev 2004-08-25)
Inledning
17-20
juni 2004 ledde jag kurs på Meditationsgården på Berget i Rättvik med
rubricerade tema. Kursen innehöll på det ytliga planet dansinstruktioner,
meditationer i rörelse, meditationer i stillhet, gemensamma reflektioner, måltider
och möjlighet att delta i mässor och vespergudstjänster på S:t Davidsgården.
De sittande meditationerna leddes av Marianne Granat, meditationsledare från
Uppsala. Dessutom samarbetade vi med Lövhyddoretreaten på S:t David om två
programpunkter. Retreaten leddes av Gunnar Lind, präst i Högalids församling.
Trots – eller tack vare? – det utmanade temat blev kursen tidigt fulltecknad
och fylldes till sista sängplats. De som inte anmält sig tidigt fick stå i kö.
Vi var 25 kvinnor från Skåne i söder till Umeå i norr som möttes till den första
måltiden på torsdag kväll.
På
det djupare planet innehöll kursen så mycket mer. Det är detta jag vill berätta
om. Dels kommer jag att beskriva hur jag stakade ut vår gemensamma resa som en
rite de passage med temat som klangbotten. Dels kommer jag att reflektera något
över vad som händer i en grupp som möts i en danscirkel och över
ledarrollen. Jag vill dela med mig av detta som en möjlighet för andra
dansledare att hämta inspiration ur samtidigt som det är en berättelse för
dem som deltog i kursen och för alla som är intresserade av Heliga danser,
meditation och rit.
Myten
Som
färdkost att spegla oss i valde jag myten om Demeter och hennes dotter Kore. En
myt kan berättas på många olika sätt. Jag valde att betona nedstigningen, särskilt
ur Demeters perspektiv, och hur hon återvände till livet via mötet med de fem
konungadöttrarna, där dansen spelade en avgörande roll. Den här berättelsen
samspelade också på en märkligt vis med Lövhyddoretreatens berättelse. Rötter
från olika traditioner slingrade sig både bildligt och bokstavligt samman i våra
gemensamma möten. Lövhyddohögtiden är den glada festen när man firar det
nya vinet och befrielsen från förtrycket i Egypten. Även den berättelsen
visar på en möjlig väg att ta sig ur dödskuggans dal. Det första som
hände efter israeliternas mirakulösa räddning genom Sävhavet var att Mirjam
tog sin tamburin och ledde kvinnorna i dans. Dansen var alltså även här höjdpunkten
i berättelsen Lövhyddohögtiden firas med starka symboler och riter som jag återkommer
till.
Rite de passage
Vår
resa var en rite de passage, både i den stora linjen från torsdag kväll till
söndag förmiddag och i varje
meditation i rörelse. För de som vill veta vilka danser, vilken musik och
vilka texter jag valde så är det möjligt att kontakta mig (elisabetj@hotmail.com).
Temadanser var "Kore", "Ad mortem festinamus" och några
Zickzack-danser (livets rytm/från död till liv). Så här såg
"kontrollerna" ut efter vägen:
Resan till vårt inre rum (to kv)
Detta
var en kort, introducerande första meditation i rörelse som startpunkt på
resan. I cirkelns mitt hade jag cirkeldansljusstaken i vitglaserad keramik med
en nygjord blomsterkrans runt.
Myten (fre fm)
Meditationen
inleddes genom att jag berättade myten. Då satt vi på dynor i cirkeln. Sedan
dansade vi berättelsen och påbörjade på detta sätt nedstigningen i
underjorden. Blomsterkransen i mitten hade börjat vissna…
Dans med lövhyddoretreaten (fre em)
Stigarna
från de två gårdarna på Berget möts i en korsväg där den tredje stigen går
ner mot Siljans strand. Invid ängen hade retreatdeltagarna byggt sin
fantastiska lövhydda på förmiddagen. Vi gjorde formade en cirkel på ängen
och jag introducerade meditation i rörelse genom att lära ut och dansa till
tre sånger – med anknytning till temat – som jag och Gunnar Lind gemensamt
valt ut.
Nedstigningen i dödens rike (fre kv)
Deltagarna
möttes av att jag mitt på golvet byggt ett litet "berg" draperat med
svart sorgflor, ett rött "vulkan"-ljus överst och ett par andra
ljus, varav ett rött. Färgerna symboliserar födelse (vitt), liv (rött) och död
(svart).
Vi
mötte mörkret i vårt djup i danserna och även det "ljus som vilar där"
(Erik Blomberg) genom att dansa med ljus i händerna den näst sista dansen. När
vi ställt ner ljusen runt det svarta dansade vi runt ljusringen som uppstod i
den sista dansen.
Nytt ljus (lö fm)
Jag
hade ställt ett av de röda ljusen i mitten tillsammans med en smal vas med den
"lulav"-bukett jag plockat sent på kvällen för att ha till
eftermiddagens lövhyddofest. Runt detta ställde jag ljusen från gårdagen i
ett stjärnformigt zickzack-mönster. "Vi se ju inga stjärnor där intet mörker
är"(Erik Blomberg).
Jag
anknöt till den kristna berättelsen om Vetekornets lag, om vikten att våga
falla för att kunna vila och i tillit invänta det nya livet. Sen började vi
uppstigningen ur mörkret för att ana ljuset i tunneln.
Lövhyddofesten (lö em)
Detta
upplevde jag som kulmen på vår resa, en manifestation av liv, gemenskap och kärlek.
Så här kan det faktiskt vara när kvinnor och män fattar varandras händer
och möts i dans:
Lövhyddohögtiden
firas i 8 dagar, från sabbat till sabbat, och är en glädjefest med sång,
dans och riter. Den mest kända riten, påbjudes i 3: e Mosebokens 23:e kapitel,
är att plocka "de fyra sorterna" eller kvistarna. Dessa är en
speciell sorts citron (etrog), en palmkvist (lulav), tre myrtenkvistar (hadasim)
och två pilkvistar (aravot) "för att vara glada inför Gud".
Citronen hålls i vänster hand och symboliserar hjärtat eller det bördiga
landet. De tre övriga binds samman till en bukett eller hålles ihop i höger
hand. Palmkvisten, som kan ersättas av en ormbunke hos oss, symboliserar
ryggraden och påminner om öknen; de två pilkvistarna eller långa gräsblad
symboliserar tungan/talet och floden Jordan; de tre myrtenkvistarna eller tre röda
blommor symboliserar ögat och berättar om bergsbygden.
Kursdeltagarna
hade fått i uppgift att plocka sina tre "kvistar" ur den blomstrande
försommargrönskan på Berget och binda sina egna "lulav"-buketter.
60 citroner (!) hade inköpts av husmor.
Vi
sjöng sånger på svenska och hebreiska, vi hörde texter ur gamla och nya
testamentet, vi sjöng och dansade, med citronen i vänster hand och
lulav-buketten i höger (med lillfingerfattning). Det blev mycket tydligt hur de
tillsammans med annan symbolik som Gunnar Lind, ledare av lövhyddohögtiden,
frikostigt delade med sig av, kom att vara fruktbarhetssymboler; ja det blev en
för mig stark helhetsupplevelse av kvinnligt och manligt i förening. Det blev
mycket tydligt vad som kännetecknar Heliga
danser. Att leda en rit med dans och symboler är ju det vi arbetar med hela
tiden
Vi
fick också höra om Jesu firande av Lövhyddohögtiden och om de starka,
livgivande symbolerna, livets vatten och livets ljus. Och vi gick sjungandes
"Träden ska klappa i händerna" i procession till källan och hämtade
vatten som vi sedan hällde över ett av vägkorsen som står på Berget.
Du vände min dödsklagan i dans (lö kv)
Så
var det då dags att introducera den för alla dansledare välkända "skålen"
i cirkelns mitt, med mycket vackra blommor, plockade av Marianne, livgivande
vatten och tre värmande ljus.
"För
att kunna älska dansar vi med döden. Där väntar flod, där väntar ebb, där
väntar nyfött liv och dödfött liv och liv som återföds till något nytt.
Att älska är att dansa dansen" (Clarissa Pinkola Estés).
Vi
dansade med döden "ty mörkt är allt som ljuset längtar till"(Erik
Blomberg), vi dansade temat med den manliga fruktbarhetssymbolen i vänster hand
(den kvinnliga hade vi inom oss). Sedan la vi alla våra buketter runt skålen
och dansade en lugn och en snabb zickzack-dans. Vi var i lustgårdens mitt.
Nytt liv (sö fm)
Det
var en känsla av uppbrott, separation men också att bli den jag är, med den
Heliga Anden, Livgiverskan, som bor i oss. Vi dansade stärkta och självständiga
"Kore" utan handfattning, vi flätade samman våra armar i kärlekens
gemenskap och vi virvlade runt i rummet: "Veni sancte spirit"!
Avsked
Som
avslutning efter den sista gemensamma reflektionen delade vi skålen med
varandra runt i cirkeln, och sa våra namn: Jag är… Sen dansade vi dansen: Ad mortem festinamus, med handklapp
och fotstamp, knotskrammel och klockklang. "Må stigen vara jämn där du går,
må vinden alltid följa dina steg, må solen lysa på din väg, må regnet
falla mjukt på dina fält, och tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin
hand".
Att sitta sig till stillhet
Två
gånger per dag gavs möjlighet till sittande meditation enligt zen-metoden. Vad
som skedde då skedde i varje deltagares inre men i den tysta gemenskapen.
Gruppen bestod av allt från nybörjare till mycket erfarna meditatörer. I
trygghet och med tillit och i ett lyhört samspel med gruppen var Marianne vår
vägledare. Meditationen "i stillhet" är ett oerhört viktigt
komplement till meditationen i rörelse, att kunna ge den möjligheten. Ja, jag
vill påstå att de förutsätter varandra. Jag vill också betona vikten av att
ha en erfaren meditationsledare vid sin sida som även kan dela ledarfokus och
vara avlastning.
Gemensamma reflektioner
Kursen
var upplagd så att den pulserade mellan tystnad och möjlighet att samtala
genom att vi gick in i tystnaden i samband med kvällsmeditationen varje kväll
och bröt tystnaden efter förmiddagsmeditationen. Kvällsteet och frukosten
intogs under stilla musik. Tanken bakom detta upplägg är att ge möjlighet
till vila, att ge hjälp att slippa gå in i dialog om man inte orkar och att
underlätta för deltagarna att göra ett besök i sitt inre. Min erfarenhet är
att detta också får den positiva effekten att det känns alldeles naturligt
att vara tillsammans i tystnad även när samtal är "tillåtet".
Det
är ändå viktigt att ge utrymme för gemensamma reflektioner - förutom de som
spontant uppstår under dagen. Vi valde att på fredagen dela in deltagarna två
och två och introducerade dem i "dialog"-tanken (Jag talar - du
lyssnar, och sen byter vi. Ledarna deltar inte. Deltagarna kan prata
"fritt". Eventuella
reflektioner som de vill dela med sig av tas vid återsamlingen, obs ingen
"redovisning"). På lördagen sa deltagarna spontant att de hellre
ville vara i grupper på 4-5 och så blev det också.
Den
avslutande gemensamma reflektionen på söndagen gjorde vi under c:a 45 minuter
i storgruppen, sittandes i cirkel. Vi gjorde inte en "runda" i tur och
ordning utan alla fick möjlighet att dela med sig av sina upplevelser
allteftersom man kände för att tala. Det gavs även utrymme för utvärdering.
Fördelen med detta förfaringssätt är att det blir helt naturligt och fullt möjligt
att "passa" för de som inte vill tala i storgrupp. Det är också
viktigt att ledarna väntar till sist och tar så lite plats som möjligt.
Jag
vill också berätta att det fanns mycket "luft" i programmet. Det var
en timmes paus på förmiddagen, drygt två timmars paus i samband med lunch och
väl tilltagen tid för kvällsmaten. Dessutom gjordes det klart från början
att alla programpunkter bör betraktas som ett erbjudande, så att deltagarna
upplever en tillåtande atmosfär för att bejaka sina behov av t ex vila och
ensamhet.
Det
fanns också möjlighet att få enskilda själavårdssamtal för de som så önskade.
Bergets föreståndare, Per Mases, fanns till hands för detta. Naturligtvis ställde
jag och Marianne också upp för samtal som medmänniskor.
Gruppen som dansar
Här
kan jag skriva en hel uppsats, men det får bli en annan gång. Jag väljer att
lyfta fram några tankar. När man mediterar i stillhet hjälper tekniken,
kroppshållningen, andningen och förhållningssättet till tankarna, den som
mediterar att på sikt få kontakt med sina grundresurser, med alla känslor. Målet
är att bejaka sig själv, bli den man är, att möta "kärlekens
blick". Grundtilliten är att man släpper inte fram mer än man orkar.
Att
meditera i rörelse, att dansa, ger oss ytterligare en dimension. Jag bejakar
mig själv som kropp. När jag inkluderar kroppen i det ordlösa mötet med mig
själv och Guds ande blir det svårt att i längden hålla dörren stängd.
Kroppsminnen vaknar till liv. "I dansen hjälper mig kroppen att via det
omedvetna komma i kontakt med mitt inre, där betrakta det med kärlekens blick
och föra upp det till medveten nivå" (Maria Rönn). I dansen kommer jag lättare
i kontakt med mina inre, läkande krafter. Rytmiska rörelser återupprättar förbindelserna
mellan livskraften och livslusten. Det är ju detta som är Heliga danser, möjligheten
att bli en hel människa, kropp, själ och ande i förening.
I
vår kultur råder en stor brist på beröring, på trygg, kravlös beröring.
Vi pratar om "hudhunger". Att hålla en annan människans hand kan ha
en starkt läkande effekt. I dansen varierar vi med olika handfattningar. När
man nått trygghet i gruppen kan fattningen bli tätare. Man kan få en start
fysisk och andlig upplevelse av att vara en kropp, accentuerad i den möjlighet
som dansen ger.
Detta
leder till att i en grupp som dansar händer det mycket. Det mest påtagliga är
väl hur även den mest ovane dansaren bärs in i gruppen, hur fötter som till
en början inte alltid vill åt samma håll (det vill för övrigt inte
dansledarens heller alltid…) vid kontakten med underlaget och med hjälp av
rytmen slappnar av och flyter fram på golvet. Hur ryggar sträcks upp, hur
stoltheten lyser ur ögonen när blickar möts.
Kanske
inte lika påtagligt är det som sker på det omedvetna planet. Men det kan
upplevas intensivt med hjälp av intuitionen och ger en stark energi i cirkeln.
Kvinnligt och manligt i dansen
Som
jag berättade inledningsvis så var vi 25 kvinnor som möttes i dansen på
denna kurs. Därför kan ovanstående rubrik verka lite märklig i sammanhanget.
Det var dock ett par händelser som gör att jag vill ta upp några reflektioner
kring detta tema nu och förhoppningsvis återkomma i ämnet efter att ha tagit
del av andras tankar.
Det
finns endast en handfull män som är utbildade dansledare i Heliga danser.
Detta innebär att det i mycket hög grad är kvinnor som leder dansen. Min
erfarenhet är också att vi dansledare oftast samarbetar med kvinnliga präster
och att dessa generellt sätt har en mer positiv inställning till dans än
manliga präster. Det finns naturligtvis många undantag!
Vid
de båda mötena med Lövhyddoretreaten var vi en blandad grupp av kvinnor och män,
visserligen med kvinnor i majoritet men med ovanligt hög andel män, som
dansade tillsammans. Lördagens Lövhyddofest var, som jag tidigare berättat,
en symbolmättad rit som för mig betonade betydelsen av att bejaka både
kvinnlig och manligt för att fördjupa helhetsupplevelsen. Att på detta sätt
göra det tillsammans med en manlig präst med seende ögon och brinnande hjärta
var stort och bidrog till känslan av helhet och sammanhang.
Den
andra händelsen kan synas som en liten lustig episod men har kanske ändå något
att tillföra den här diskussionen. När vi övade "Ad mortem festinamus"
deltog en ung man, som arbetade med husfolket på gården, i övningen.
Kursdeltagarna konstaterade att mycket manlig energi fördes in i cirkeln. På söndagen
under den allra sista, avslutande, dansen som ju var samma dans - och den musiken är lång, mer än sju
minuter – hände plötsligt det att alla, samtidigt, tappade koncentrationen
och kom ur rytmen. Därefter inträdde i rummet samme man, och sa att glassen smälter
(vi hade dragit över tiden till lunch). Vi återfann rytmen och bjöd honom
komma med och delta i dansen, vilket han gjorde. Det blev en stark avslutning!
I
de kulturer där cirkeldansen utövas i en obruten och levande tradition är det
ofta särskilda kvinno- och mansdanser. Stegen, uttrycket och mycket annat
skiljer sig åt. Vad betyder detta för hur vi som dansledare använder
danserna? Vi riktar oss i våra inbjudningar oftast inte exklusivt till kvinnor.
Varför är det då så få män som söker sig till cirklar och kurser med
Heliga danser? Finns det anledning att inbjuda till särskilda arrangemang för
endast män? Hur kan Heliga danser verka förenande mellan kvinnor och män? En
mängd frågor på detta tema kan ställas.
Jag
ska inte försöka svara på dessa frågor här men jag tror att våra behov –
kvinnors och mäns – inte skiljer sig i grunden. Inom ramen för Heliga danser
och Meditation i rörelse finns alla möjligheter att tillmötesgå dessa behov.
Vilka danser, riter osv som berör var och en handlar nog mer om individuella
skillnader och varierar säkert också över tiden.
Dansledarens roll
Här
vill jag inte orda om rent pedagogiska knep och dansledning i största allmänhet
utan om vad det innebär för mig att med Maria Rönns ord "hålla anden i
gruppen". Det är svårt att beskriva vad det innebär, det är mer än känsla.
Mycket handlar det förstås om närvaro, förmågan att kunna vara helt och hållet
bara här och nu. Och inte bara med sig själv utan på något plan tillsammans
med deltagarna, var och en. Detta kan låta stort. Och tungt. Och det är det, på
sitt sätt. Men cirkeln och underlaget bär, även här. Som dansledare bör man
känna en djup tillit till detta och kunna förmedla det till deltagarna. Resten
kommer med erfarenheten.
Men
inte bara erfarenhet. För att kunna vara en medvandrare, kanske en vägledare,
är det viktigt att inte bara kunna kartan, kanske ha läst olika vägbeskrivningar,
utan också ha gått vägen. Detta är naturligtvis inget vi blir färdiga med,
men insikten om vikten av eget övande bör leda till ett ödmjukt förhållningssätt.
Vi bör helt enkelt ha vågat möta oss själva, smakat på alla våra känslor,
för att minska våra projektioner. Meditation i rörelse är en kraftfull,
befriande och förlösande väg till detta. Det är att dansa vägen.
Detta
kan bli särskilt tydligt i den avslutande gemensamma reflektionen. När man i bästa
fall får allt tillbaka, fast man inte alls har pratat om det, det behövs inte
utan kan snarare vara en begränsning, allt det man upplever själv som så
befriande med dansen. Förutom deltagarnas reflektioner över vad de varit med
om, vad det väckt osv, så tänker jag också på att man som dansledare, som i
alla ledarroller, blir föremål för rena och tydliga projektioner. Då är det
viktigt att kunna härbärgera och lämna tillbaka. Detta bör man dels göra i
gruppen, men för mig har det blivit allt mer viktigt att få hjälp med det i
handledning. Annars finns risken att man får bära så mycket att man inte
orkar. Och det kan vara svårare att möta alla "goda" projektioner än
ren kritik.
Jag
vill runda av med att skriva om betydelsen av estetiken, hur man som dansledare
bidrar till att skapa rummet med symboler, ljus, blommor osv. Därför har jag
valt att berätta hur symbolerna i centrum såg ut under den här kursen. För
mig är det något som ofta växer fram under kursens gång. Jag har en tanke
och en del "rekvisita" med mig. Mycket finns att hämta i naturen, året
om. Sen går jag på känslan. Jag vill naturligtvis inte lämna ut det
kursdeltagarna delade med sig av vid den avslutande reflektionen men flera sa
att det var så vackert. Mina avslutande reflektioner är: att det kan vara så
vackert att dansa med döden och "för att våga leva måste vi våga dö"
(Bertil Martinsson).
Elisabet
Jansson; diplomerad dansledare i Heliga danser, kyrkomusiker, biolog och pedagog