Sydafrika – där är dansen en levande realitet

Intryck från ett 1½ vecka långt besök i Bloemfontain

Min tre veckors resa till Sydafrika i januari 2005 tillsammans med mina tre vuxna barn var i första hand en semesterresa med huvudsyftet att besöka min bror med familj som bor och arbetar i Bloemfontain för Svenska kyrkans missions räkning sedan sommaren 2002. Halva vår vistelse tillbringade vi där – den andra halvan var vi vanliga "turister". Min resa var alltså inte i egentligen en resa för att utforska sydafrikanernas förhållande till dans, men jag vill ändå dela med mig av de erfarenheter som jag fick.

Fördelen med att besöka människor som bor i landet är att man får möjlighet att se den "andra sidan" också, jag menar den icke turistiska sidan. Vi fick alltså träffa människor i deras vanliga verklighet. Ganska snart fick vi uppleva hur sång och dans är en naturlig del av livet, i alla åldrar. Under våra 10 dagar fick vi också möta delvis samma människor flera gånger i olika sammanhang och möttes av en mycket stor generositet, värme och smittande glädje. Detta i ett land som brottas med mycket stora problem (medellivslängd på 25 år, c:a 30% smittade av HIV – 600 dör i Aids varje dag – en ekonomi som var bankrutt vid demokratins införande för 11 år sen osv), men som också mot alla odds fortfarande håller ihop i fred utan att ha drabbats av inbördeskrig som många länder i liknade situation.

Min bror, Anders, och min svägerska, Kristina, är delvis knutna i sitt arbete till en evangelisk-luthersk församling i en "kåkstad" som fortfarande bebos av endast svarta. Eftersom vår vistelse inföll två söndagar, så deltog vi också i två gudstjänster i församlingens kyrka. Den första var c:a 2½ timme lång och den andra – med mässa – var 3 timmar. Själva gudstjänstformen är traditionell, tysk. Men alla sånger, liturgiska "mäss-partier", psalmer osv sjungs a capella och i stämmor. Ackompanjerade av hemgjorda rytminstrument: platta galonkuddar som man slog mot kyrkbänkarna, "tamburiner" bestående av många kapsyler uppträdda på ståltråd och mycket gälla visselpipor. Och alla sjunger. Med hela kroppen. Kyrkorgel är definitivt ett mycket överskattat instrument! Men det är väl som att svära i kyrkan att säga det när man är utbildad kantor som jag…

En stor del av gudstjänsterna bestod för övrigt av sång. Speciellt under mässan där stämningen gradvis byggdes upp – bl a så ledde prosten dansen ifrån predikstolen – och till sist dansade hela församlingen, 3-400 människor i alla åldrar i gångarna och framme i koret. Eftersom det var mässa så fanns det naturligt utrymme för "raddans" eller processionsdans. Och det inte bara vid själva måltiden utan vi dansade också fram för att lämna kollekt, och sen blev det dans för att komma fram till altaret och få enskild välsignelse.

Min svägerska firade sin födelsedag med kvinnomiddag en kväll. Vi var ett tiotal kvinnor med olika hudfärg och av olika nationaliteter som ganska snart fann att vi har väldigt mycket gemensamt. Även här fick vi tillfälle att lära varandra några av våra danser från respektive kultur: från Sydafrika förstås, från Belgien, Chile ochSverige.

Nu har det gått mer än två månader sen jag kom hem till det kyliga och ofta lite stela Sverige. Min känsla är dels lite uppgivenhet och sorg inför att vi i vårt land har så svårt att bejaka den källa till kraft, lust, vila – ja listan kan göras lång – som dansen är. Särskilt den gemensamma dansen i cirkel. Den reminiscens vi har kvar får ofta lite löjets skimmer över sig, jag tänker på dansen kring julgranen och majstången. Men jag har också en känsla av hoppfullhet; det kan faktiskt vara på ett annat sätt! Och våra rottrådar till ett annat förhållningssätt till dansen kanske inte är så tunna egentligen? Att vi ofta föser - de ibland motvilliga – barnen framför oss till dansen är kanske i själva verket ett uttryck för vår egen omedvetna längtan? Kanske är det också så att i de sammanhang det är "tillåtet" att sjunga ohämmat, för full hals, så förlöser också sången rörelsen? Jag menar att det spelar ju inte så stor roll hur man rör sig? Jag tänker på vissa allsångsarrangemang, eller på konserter där alla sjunger med i låtarna och inte minst i samband med olika sporthändelser.

Min sorg gäller mycket situationen i kyrkan, efter århundranden av stillasittande, där orden,  lyssnandet och det intellektuella haft högsta status. Mitt hopp är det som driver mig i mitt arbete att föra ut dansen, inte bara inom kyrkan, utan även på andra arenor. Min lust och glädje har jag i allt jag får tillbaka i de möten som dansen innebär. Mötet med mig själv, med de jag dansar tillsammans med och med själva livet.

Elisabet Jansson i Falun i april 2005