Det är våren 1992, och jag är i Stockholm på Kvinnor Kan-mässan. I en paus mellan seminarierna om karriärplanering och ekonomistyrning, om personalrekrytering och budgetsanering, om jämställdhet och glastak, om forskning och framsteg i det späckade tredagarsprogrammet om allt vad kvinnor kan och gör ser jag den plötsligt på ett bokbord; bilden som skulle bli startpunkten på en omvärdering av mitt liv och mitt sätt att leva det, och leda till att min dittills spikraka livsväg plötsligt började slingra sig i de mest oväntade krumbukter in mot labyrintens mitt. Men det visste jag ju inte då.

Bilden föreställde en labyrint, och under den stod frågan: ”Gud moder, vem är Du?” Det var första sidan på en liten oansenlig brun broschyr, och den handlade om en helgkurs i Sigtuna, där man skulle utforska den frågan genom att dansa rituell dans. Det var en fråga, som det aldrig under mitt liv hade fallit mig in att ställa, vare sig till mig själv eller till någon annan, men den föreföll mig plötsligt angelägen och påträngande. Och att kanske kunna få svaret genom att dansa; kunde det verkligen vara möjligt? Jag kände att jag måste åka dit.

Det blev av sommaren 1993, och i Sigtuna träffade jag den första i raden av dansande kvinnliga präster, som jag mött sedan dess, men som jag aldrig hade kunnat ana innan att de fanns. Först efter ett dygn blev jag medveten om att kursen, där vi dansade hela helgen, var arrangerad av kyrkan, och min förundran var stor och oförställd. Det gav mig en nyfikenhet på kyrkan, som jag dittills hade uppfattat som allt annat än dansant

Nu har jag varit sju helger och dansat rituell dans i Sigtuna, och jag har dansat heliga danser regelbundet i Lund i tre år. Vi har dansat heliga danser både i Domkyrkan i Lund och i den medeltida katedralen i Malmö. Spänningen och växelverkan mellan den rituella dansens utlevelse och den heliga dansens inlevelse har öppnat mitt liv för nya dimensioner i tillvaron. Jag har förstås inte fått svar på den ursprungliga frågan, men jag har fått många nya frågor. Vägen ledde vidare tillbaka till Lund, där jag upptäckte att det också dansades i kyrkan, eller åtminstone i en kyrklig inramning, och min nyfikenhet och förundran växte

Och på den vägen är det....

Lund 1998-03-07