Gunilla Simonsson, Malmö besökte en dansgrupp utanför Rom:
Jag besökte under höstlovsveckan Rom och kontaktade innan jag reste Annika via hemsidan för att förhöra mig om hon kände till någon i Rom som dansar heliga danser. Jag fick då tipset att kontakta Eva Ullner och fick genom henne kontakt med Carolina Botti som är dansledare i Rom.
Jag hade först kontakt med Carolina via e-mail och hon verkade tycka det var lika spännande att få besök från Sverige som jag tyckte det skulle bli att få besöka en grupp i Rom. Vi kom överens att jag skulle vara med I en grupp med lärare som dansar måndagar klockan 17-19 i Pomezia som ligger strax söder om Rom.
Jag fick vägbeskrivning av Carolina. Ta metron till EUR (stadsdelen som är Mossulinis paradverk) sa hon, och därifrån tar du bussen kl 16.10 till Pomezia. Bussturen tar ca en halvtimme och så möter jag dig vid bussen. Du skall stiga av vid hållplatsen vid sportcentrat, sa hon. Hon berättade att hon har långt svart hår och är smal.
Jag fick hjälp av medpassagerarna att stiga av vid rätt hållplats och eftersom jag var tidig för att vara säker på att inte missa detta spännande tillfälle hann jag med att ta en cappuccino på en bar I närheten. Jag gick tillbaka till busshållplatsen och strax körde en liten bil upp framför mig med en söt, svarthårig och smal ung dam. Gunilla? sa hon. Si, sa jag …. E tu si Carolina? En puss på var kind gav vi varandra och så hoppade jag in i bilen. Några kvarter bort låg skolan i vars gymnastiksal dansen skulle äga rum.
Det var alltså en grupp på 22 kvinnliga lärare i åldrarna 25 – 45 år som dansat cirkeldans i några år.
16 stycken av dem samlades I gymnastiksalen som var tämligen sliten. Jag presenterades och så satte dansen igång. Vi dansade sammanlagt fem danser. Två stycken från Armenien och en från Balkan som jag inte dansat förut. Däremot var ”The Bells of Norwich” bekant för mig. Den sista dansen vi dansade var en tarantella, vilken gjorde mig genomblöt av svett. Det var en speciell sorts tarantella som kallas ”batticulo”, vilket i översättning betyder ungefär ”gumpstöten”, d v s en del av dansen innebär att man stannar upp och slår ihop höfterna med dansaren till höger och vänster. Jag fick musiken med mig hem på kassett som present och jag hoppas att jag skall kunna lära ut den till mina danskamrater här hemma någon gång.
Vi hade en paus i ”halvlek” då det åts och dracks medhavd fika sittandes lite här och där i gymnastiksalen. Några pojkar busade med oss utanför fönstret och smällde av en smällare. Åtminstone jag hoppade till, de andra var kanske vana. Som sagt, danserna var bekanta även om jag aldrig dansat just dem vi dansade. Men jag saknade inramningen med skålen i mitten och det ”andliga samtalet” mellan danserna.
Efter dansens slut hade vi ca en halvtimme innan min buss skulle gå tillbaka till Rom och Carolina bjöd mig då på lite förfriskningar på en bar, en annan än den jag varit på tidigare. Det var varmt och skönt så vi kunde sitta ute på piazzan trots den sena timmen. Jag berättade att vi i Sverige dansar i kyrkans regi och att vi även dansar i själva kyrkorummet och i mässor. Hon beklagade att italienska präster inte accepterar cirkeldans i kyrkan, cirkeldansen har alltså inte någonting med kyrkan att göra i Italien. När jag berättade för henne att vi har präster som också dansar och som t o m är dansledare själva, blev hon avundsjuk och hoppades att det skulle kunna bli så i Italien också någon gång i framtiden. Hon berättade dock att när hennes son, som nu är 7 år gammal, döptes lyckades hon hitta en präst som accepterade att de dansade en välsignelsedans i dop-gudstjänsten. Men annars, sa hon, har vi långt kvar innan vi når dit där ni är. Och den andliga biten får jag ge kvinnorna lite i taget, sa hon.
Fort så fort går tiden när man har trevligt, snart var det dags att hoppa på bussen och lämna denna underbara Carolina. Men jag hoppas att jag snart får möjlighet att träffa henne och gruppen igen.
Tack Annika för din hemsida och tack Eva Ullner. Utan er
hade det inte varit lika lätt att komma i kontakt med Carolina.
