Ingegerd Häller
2007-11-27
Examinationsuppgift i Kyrkomusikens historia nät
DANS OCH SÅNG I NUTID OCH
I DEN TIDIGA KRISTNA KYRKAN
1.
Inledning
Jag har valt att skriva om dans och sång i den
nutida och tidiga kristna kyrkan. Kyrkodans är inte ett eget ämnesområde,
men är nära sammanlänkad med sång och musik. Människan kan, till
skillnad från djuren, röra sig till rytmer. Vi rör oss till musikaliska
rytmer och dansen har, liksom sång och musik, alltid varit en kroppslig,
andlig uttrycksform. Jag dansar själv Heliga danser som är en form av
cirkeldans som introducerades i Svenska kyrkan för femton år sedan.
Heliga danser letar sina rötter bakåt till den tid då dans och sång
var en naturlig del av tillbedjan och lovsång, klagan och bön. För mig
är det viktigt att påminnas om att den internationella dansrörelsen,
vilken Heliga danser är en del av, inte är en ny företeelse, utan
grundar sig i en tradition vår kristna och lutherska kyrka sedan flera
generationer förlorat kontakten med.
I denna pm gör jag ett försök till jämförelse
mellan nutid och dåtid genom att beskriva nutida dans i samband med en
begravning och jämföra med den typ av dans som är dokumenterat från
den tidiga kristna kyrkan i samband med död och begravning.
2.
Bakgrund
Dans och sång
i Bibeln
Vi kan konstatera att dans och sång var en självklar
uttrycksform i forntidens religiösa kult i det som nu är mellanöstern.
I Gamla testamentet återfinns Davis glädjedans framför arken och
den tacksägelsedans som Mirjam, Mose och Arons syster, ledde till pukor
efter uttåget ur Egypten. Även
i Psaltaren kan man på flera ställen läsa om sång och dans: ”Med
dans skall de prisa hans namn, till tamburin och lyra skall de sjunga hans
namn”. I Nya Testamentet
kan vi hos evangelisten Lukas läsa Jesu uppfordrande ord: ”Vi
spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni
ville inte gråta” (Lukas 7:32).
Hur dansade
man?
Inom judendomen förekom både processionsdans,
stampnings- och hoppdans och dans i samband med begravningsriter.
De första
kristna århundradena
Jesusrörelsen växte fram i en omgivning där den
religiösa dansen var en självklarhet, både inom judendomen och i den
antika mysteriekulten. I den tidiga kyrkan förkastades inte dansen utan
flertalet källor visar att dansen istället uppmuntrades. Vi har inga
noter som grund för att beskriva forntida musik, och vi har inte heller
tillgång till den moderna tidens s.k. stegnotationer som nedtecknar de
danssteg och rörelser som gjordes till den musik som spelades och sjöngs.
Den kunskap vi har om dansen i den tidiga kyrkan får vi istället läsa
oss till i de olika kyrkofädernas skrifter.
Fortfarande dansar prästerna i den etiopiska kyrkan
och dansen har levt kvar länge i Spanien där fortfarande korgossarna
dansar.
3.
Nutida och tidig kristen tid
Dans och sång
vid en begravning sommaren 2007
Vid en begravning denna sommar i Farstastrandskyrkan,
Stockholm, hade den döda önskat dans på sin begravning. Den döda var
präst i Svenska kyrkan. Då hon tidigare varit katolik och nunna
(Dominikanerorden) hade hon dessutom önskat begravningsmässa. Dansen
utformades som in- och utdans i kyrkorummet och ramade på detta sätt in
begravningsmässan.
In-dansen
Begravningsgästerna bestod av drygt 200 personer i
olika åldrar, blandning av lekfolk, präster, församlingsanställda, en
biskop. Samtliga väntade utanför kyrkorummet, och fick instruktion att
ställa sig på led, placera vänstra handen över hjärtat och högra på
framförvarande persons vänstra axel. Rörelsen skedde i form av tre steg
framåt, gunga tillbaka, tre steg framåt, gunga tillbaka o s v, en s.k. tripudiumdans.
Till detta spelades orgelmusik (Bach,
Sinfonia i F-dur). En dansledare dansade först med båda händerna
placerade över hjärtat och flera dansledare spred ut sig i dansledet.
Dansledet rörde sig mycket långsamt
in i kyrkan, uppför högra sidan av kyrkogången, fram i koret,
rundande kistan där man lade sin handbukett, och ner på vänstra sidan i
kyrkogången varpå man successivt satte sig ner och på så sätt fyllde
på i bänkraderna.
Ut-dansen
Kistans bars ut ur kyrkan och begravningsgästerna följde
efter på led, höll varandra i händerna och gick med vanliga steg. Före
kistan gick trumpetare som spelade ”Oh,
When the Saints go marching in.” Alla sjöng med efter bästa förmåga.
På kyrkbacken stannade kistan upp och dansledet gick i spiral in mot
kistan och bildade på så sätt flera led. När alla kommit ut på
kyrkbacken och bildat ringar runt kistan avstannade dansen. Alla stod
stilla och klappade i händerna samtidigt som man fortsatte att sjunga med
i ”Oh, when the Saints go marching
in.” Därefter bars kistan ut från mitten av cirkeln och in i bil för
transport till krematoriet medan alla stod kvar på kyrkbacken och vinkade
farväl.
Dans kring död
och begravning i den tidiga kristna kyrkan
Vi har, som tidigare framgått, inte så mycket
kunskap om hur dans och sång var utformade. Clemens av Alexandria
(150-260) beskrev dansen som en symbol för människans upplyftande över
det jordiska och ett sätt att närma sig himlen och det heliga. Den kände
kyrkofadern Basileios den store prisar också dansen, bland annat med
orden: ”Skulle något mer lycksaligt kunna givas, än att på jorden
efterhärma änglarnas ringdans?” En genomgående bild är att änglarna
i himlen dansar och att vi människor därför också bör dansa för att
närma oss det himmelska. Danserna
var främst långsamma ringdanser till sång. Ofta klappade man rytmiskt i
händerna, ibland stampade och hoppade man.
Hoppdansen skulle symboliskt visa att man med små hopp försökte
komma närmare himlen och det himmelska.
I skrifter från olika kyrkofäder finns belägg för
att kyrkliga danser utfördes i samband med begravningar. Framförallt
dansades till martyrernas ära. Danserna skedde vid martyrens grav eller i
den kyrka eller det kapell som förknippades med martyren. Man träffades
på årsdagen för martyrens död för att erinra sig hans eller hennes
lidande och segerrika död, hylla martyren och be om hjälp och stöd i
sitt eget liv. Det förekom både sång och musik, dans och tal. Enligt
Gregorius av Nasians kallades danserna för triumferande ringdanser, och
han påpekar i sina skrifter att danserna mer skulle vara ett uttryck för
glädje och triumf än för sorg och veklagan.
Den s.k. tripudium-dansen finns belagd först i tidig
medeltid.
4.
Jämförelse
och beröringspunkter
Av ovanstående beskrivning kan vi se att det finns
likheter mellan begravningsdanserna i Farstastrandskyrkan och det vi känner
till om dans i den tidiga kyrkan:
-
man dansar i samband med begravningar och för att hylla den
döda (martyrerna)
-
dansen kan vara både processionsdans och ringdans (indansen
var processionsdans och utdansen var först procession, och allra sist
ringdans runt kistan)
-
dansen är långsam
-
handklappningar
-
man dansar och sjunger samtidigt (utdansen)
-
man dansar till instrument (orgel vid indans och trumpet vid
utdans)
-
dans till den dödas ära uttrycker även glädje och seger
(utdansen uttryckte glädje genom val av sång Oh, when the Saints go marching in och handklappning)
-
man dansar både på kyrkogården och inne i kyrkorummet
Även om en egentlig jämförelse är mycket svår
att göra, kan vi av denna ytliga beskrivning se att det finns starka beröringspunkter
mellan Heliga danser som är introducerad inom Svenska kyrkan och den dans
som användes i den tidiga kristna kyrkan.
5.
Slutord
Avsikten med denna jämförelse är inte att försöka
återgå eller återskapa det ”rätta” eller ”ursprungliga”.
Ambitionen är istället en strävan efter spegelbilder och bekräftelse på
att en djup längtan efter kroppens rytmiska rörelse till sång och musik
är en längtan efter helighet. En viktig påminnelse i sammanhanget är
att vi rör oss i en rik tradition av fördansare, i både tid och rum.
Källförteckning
Bibeln
Backman, E. Louis, Den
religiösa dansen, Norstedts 1945
Rönn, Maria, Heliga
danser. Dans som rit och bön. Verbum, Stockholm 1997
Ulvros, Eva Helen, Dansens
och tidens virvlar. Om dans och lek i Sveriges historia. Historiska
Media 2004
Wosien,
Maria Gabriele, Sacred Dance,
Encounter with the Gods,
Singapore
1989