HELIGA DANSER 

ATT DANSA PÅ BEGRAVNING OCH BRÖLLOP                        
Malmö 15 april 2002

Britt-Louise Håkansson

Den dansgrupp jag leder i heliga danser, startade för ca 7 år sedan i Svedala församling. För nuvarande är vi ca 15 deltagare och många har varit med sedan starten.

Vi har dansat i många dansmässor runt om i olika kyrkor i vårt stift. Vi har dansat med övriga gudstjänstdeltagare i mässan. Men vi har också dansat som den dansgrupp vi är i mässan; t ex: en offertoriedans, lovdans , lite svårare danser som skulle varit alltför svåra att lära ut i övningen innan mässan.

Det har för alla varit en tillgång och glädje att få deltaga med dans i kyrkans mässa.
Jag vet att "mina" dansare blev glada när jag bad dem att dansa på min man Pers och mitt bröllop förra året. Tillsammans med Per och mig, vigselförrättare och brudnäbb dansade "min" dansgrupp en välsignelsedans under vigselakten. Zemer atik heter dansen och kletzmermusiker spelade till. Det blev för oss som dansade en glädje, värme och strömmande kärlek.

I början på detta året förlorade en av "mina" dansare sin far som dog 82 år gammal. Han hade vid flera tillfällen tidigare, framfört till oss i dansgruppen, att han ville att vi en dag skulle dansa på hans begravningsgudstjänst.

Det blev bestämt. När han så dog och dagen för begravningen var inne samlades dansgruppen för en ny dansupplevelse.
Kistan var placerad så att man kunde röra sig runt om den. Två danser skulle dansas och det var naturligtvis meningen att alla som var där skulle deltaga. Det gavs inget tillfälle för att öva innan så det gällde att danserna var möjliga att bara falla in i.

Som inledning spelades Amazing Grace på trumpet och orgel. Här dansade vi "Kalken" Att forma treenighetens triangel, sin egen kalk som går upp i den världsvida gemensamma kalken blev en stark upplevelse. Här dansar man  en och en utan handfattning och ändå skapades en enorm tillit bland dansdeltagarna.

Efter överlåtelsen dansade vi Nada te turbe/Känn ingen oro och vi som dansar regelbundet har nog aldrig tidigare fått en sådan stark dansupplevelse. Vi kände alla att just så här ska heliga danser vara; Mitt i livets händelser och där ge vila och tillit.

När begravningsgudstjänsten var slut gick vi alla därifrån djupt berörda.
Man kan tycka att det borde vara en självklar del av ordningen, att alla åtminstone tar varandra i hand och går runt kistan ett varv.

Kyrkfönster i Svedala kyrka
Bild: Kristina Strand Larsson